En dag ur tuppens liv....

Ni som har följt min blogg en tid vet att vi inte har bott här så länge.
Den här händelsen som jag skall berätta utspelade sig precis för ett år sedan.

Hönsen och tuppen var som vanligt en kväll ute i sin inhängnad då de plötsligt blev skrämda över någonting.
Flax och kraxande och skrikande.....tuppen flög ut.
Försvann rakt in i skogen....NEJ....inte vår fina tupp. Det här är sonen till den förra tuppen vi hade...som jag berättade en vacker historia om tidigare. Han ser precis likadan ut och är också lika trevlig. Vi letade och letade ...ingen tupp...så tråkigt...

Ledsna gick vi och la oss för att på morgonen efter, stressa runt som det så ofta blir då alla ska iväg till skola och jobb. Skolskjutsen hade inte kommit igång för våra barn så jag skulle se till att de kom till skolan.
Stora dottern kom inspringandes och skrek att tuppen va i vedboden......
Vi sprang alla upp..eller vi tre som var kvar hemma....jo då där var han flaxandes och vettskrämd.
Vi försökte att fånga honom men rädda för att han skulle flyga ut.
Jag sa till barnen att jag går och hämtar en filt som vi kan slänga över honom...mycket smidigare....
Det sista jag sa var: Se nu till att inte tuppen flyger ut....
Jag gick ner till huset för att sedan återvända....
Vad fick jag då se...Jo där över gräsmattan kommer tuppen farandes i en sådan fart....
Ni vet hur fåglar ser ut som springer.....huvudet är en kroppslängd längre fram...fasanfullt roligt ser det ut.
Ånej tänkte jag han är på väg ut mot åkern.... Nu står vi alla tre helt stumma och bara tittar på hur vi förlorar vår tupp....
Mitt på åkern...poff....han faller pladask.....fjädrar fladdrar för vinden...nu dog han...
Vi tittar på varandra....nämen dog han nu.....
Vi ställde oss i cirkel runt han och gick mot honom sakta med filten i högsta hugg...
Inget hände....väl framme så låg han bara där med öppna ögon. Snopna och uppgivna sa vi bara att han dog...Jaha...
Jag tyckte vi skulle ta in honom till hönorna så att de skulle se att han var borta......kändes psykologiskt rätt just då...
Min son lyfte upp honom...huvudet dinglade när han gick iväg med honom. Vi la in honom till hönorna och stängde dörren.
Vi stod och tittade.....Hönorna började kackla och titta på honom....han låg där ....helt plötsligt som om ett under började det att rycka i hans tuppkropp....
Han ställde sig upp och ruskade av sig precis som om ingenting hänt....han e väl en cool kille..
Så lyckliga vi blev......
Har ytterligare en annan historia som hände i slutet på 2008.....men den tar jag en annan dag..........

Ha en skön kväll,